Jessy

Brist på fantasi och en anledning till att hålla mig vaken. Kämpade mig ändå upp ur sängen efter bara sju timmars sömn, men något annat höll på att hindra mig - knät. Det är värst idag, hoppade på kryckor halvvägs till bussen innan jag slängde dom i diket så att mamma eller någon får hämta upp dom. Kom på mig själv att jag inte orkade och ville, eller rättaresagt inte orkade uppmärksamheten man får när man är "handikappad". Och dessutom så blir nog inte knät bättre av att släpas med, men heller inte sämre, visst...? Slutar iallafall halv elva elva idag. Kom på att jag gör det varenda dag, när jag börjar halv åtta. Då hämtar mamma upp mig med bilen för att åka till sjukhuset. Behöver allt nu känns det som, känner mig så ensam i smärtan. Tack för allt stöd jag hittills fått, ni vet vilka ni är! Vi hörs när vi hörs. Kram